Eric Fallander har gett sig själv tio veckor att komma i toppform. Nu har han testat att springa med löpcoach - så här gick det!
Häng med på Eric Fallanders träningsresa! Han är 40 år och har sambo, två barn och ett stillasittande jobb som copywriter på mobiloperatören 3. De senaste 20 åren har han fått sin motion genom att springa till hållplatsen eller ta trapporna i stället för hissen. Och den ensidiga kostnaden består mest av hamburgare och pilsner.Nu har han gett sig själv tio veckor att gå från soffpotatis till fysiskt praktexemplar. Nu har vi kommit till sjätte veckan, då han får proffshjälp av löparcoachen Kenth Svensson, som du borde följa på Instagram om du inte redan gör det @kenth.snabbafotter.
Erics träningsresa, del 6
Alldeles för tidigt ska jag möta Sveriges främsta löpcoach Kenth Svensson och ge det här med löpning ytterligare ett försök. Jag har sprungit förr, men som jag berättat tidigare har det inte alltid slutat så bra. Två gånger har jag faktiskt tvingat mig runt den årliga Bellmanstaffettens fem kilometer, senast för två år sedan, men sedan dess har jag helt undvikit att springa i onödan.
För onödigt känns det ju alltid. Alltså, jag kan se syftet med att springa för att man är försenad - det är jag ofta, både till möten och avgångstider. Och jag kan se syftet med löpningen som en transport - ett medel att ta sig från punkt A till punkt B. Men alltför ofta verkar löpning bara gå ut på att springa i cirklar. Man återkommer liksom alltid till samma plats man först utgick ifrån. Jag menar, om man ändå ska tillbaka dit man började sin runda, hade det ju gått mycket snabbare att bara stanna kvar där man är..
Men mitt största men med löpningen är ju att jag alltid får så förbaskat ont. En gång när jag fick lite feeling och skulle jogga, kom jag inte mer än några fjuttiga meter innan jag fick akut ryggskott och behövde hjälp för att ens komma hem. Och ett plågsamt "håll" i sidan är ju mer eller mindre garanterat. (Googlade förresten lite på "håll" - aka "mjälthugg" - och fann en wiki-sida. "Orsaken är okänd" står det. Nåväl, låt mig få er att tappa hakan: Orsaken är löpningen! Den kan omöjligt vara bra.)
Sedan är det förstås det här med mina veka knän, men nu har jag gjort Naprapat-Peters övningar i några veckor, övningar som syftar till att stärka upp muskulaturen runt knäna och förhoppningsvis även råda bot på smärtan, så det är med tillförsikt jag sakta joggar mot vår mötesplats i Rålambshovsparken i Stockholm. Jag startar från jobbet som ligger alldeles i närheten. Det är tidig morgon men alla gator är tomma och det känns rätt härligt att vara ute och kuta medan resten av stan håller på att vakna.
Jag börjar flåsa ganska snabbt, men turligt nog är jag först på plats och kan vila lite medan jag väntar på Kenth. Typiskt. För en gångs skull är man är i tid, och ändå sprang jag. Så dumt..
Så kommer han löpande över fälten. Han sprang en halvmara i Amsterdam dagen innan, men det är inget som stoppar honom. Jag varnar Kenth, eller "Snabba fötter" som han också kallas, för att mina knän kanske pajar. Jämte honom känns det som en lat mans ursäkter, men han är sjysst, tar det lugnt.
- Hur känns det här tempot? undrar han. Jag gissar att han håller på att somna i snigelfarten som passar mig alldeles utmärkt.
- Bra! svarar jag optimistiskt.
Vi springer en bit. Går en bit. Springer en bit. Går en bit. Jag som trodde att jag skulle dö, men med intervaller i den här farten är det rätt behagligt.
Det är smart av honom. Inte avskräcka mig. Och det funkar. Jag har alltid tittat med avund på alla löpare när de kommer ut i spåren på vårkanten. De ser så härligt friska ut. Och nu känner jag mig som en av dem.
- Om det här känns bra, varför springa snabbare? säger Kenth, och faller in i kören av röster som sagt mig samma sak under de här veckorna: All träning är bättre än ingen träning. Ergo, lite löpning är bättre än ingen löpning.
Kenth utvärderar mitt löpsteg. Jag får beröm. Man ska inte rulla för mycket från häl till tå, utan studsa fram på främre delen av foten. Dagisgrejer. Jag får blodad tand och vi vänder av mot Stadshuset. Springer hela Norr Mälarstrand och tillbaka igen.
Tillbaka igen, ja. Det är ju ofta så det slutar. Kenth föreslår att jag avslutar med att springa hela vägen tillbaka till kontoret själv. Nu tänker du att jag sprang tills han var utom synhåll och sedan gav upp och började gå. Det är okej, för precis så tänkte jag också göra. Men jag sprang faktiskt vidare. Hela vägen till jobbet. Ökade till och med på stegen de sista två-tre hundra metrarna. Delvis för att verka impa om en kollega skulle se mig såklart, men framförallt för att jag kunde och för att det kändes härligt att flyga fram där på mitt korrekta löpsteg i nya skor och fungerande knä.
(Sportamore-redaktionen gjorde visserligen en stor affär av att man inte skulle springa i träningsskor när jag skrev om mina nya träningskläder, men jag tycker att de funkar bra!)
Jag tänker att jag kanske ska börja springa till och från jobbet. Kan som sagt inte tänka mig nut mer meningslöst än att bara dra ut på en "joggingrunda". Du var här, du sprang lite, och nu är du här igen. Nädu, men att transportera mig från hem till jobb, det kan jag köpa. Skulle bli över en mil om dagen, om nu knät pallar. Låt oss testa!
Men som vanligt: Om det inte kommer någon artikel nästa vecka är det naturligtvis för att jag ligger på IVA med andnöd, hjärtinfart och rimligtvis ett plågsamt "håll"...
LÄS MER: Erics träningsresa, del 5: Så är det att lägga om sina kostvanor
