Ingen väg mot toppen går spikrakt. Eric Fallander har gett sig själv tio veckor att komma i toppform, men den här veckan har varit stentuff. (Så här tänker han hitta motivationen igen!)
Häng med på Eric Fallanders träningsresa! Han är 40 år och har sambo, två barn och ett stillasittande jobb som copywriter på mobiloperatören 3. De senaste 20 åren har han fått sin motion genom att springa till hållplatsen eller ta trapporna i stället för hissen. Och den ensidiga kostnaden består mest av hamburgare och pilsner.
Nu har han gett sig själv tio veckor att gå från soffpotatis till fysiskt praktexemplar. Nu har vi kommit till sjunde veckan, och supermotivationen börjar svikta ..
Erics träningsresa, vecka 7
Förra veckan skrev jag ju om mitt första möte med en löpcoach. Om mitt fantastiska löpsteg och önskan att flyga fram i spåren bland alla andra hurtbullar. Gladde mig åt att knäna höll, och planerade till och med att börja springa till och från jobbet.Men så hände det något... Efter den där första morgonjoggen till jobbet satte jag mig framför ett skrivbord och lät musklerna stelna. Kaffesuget kom krypande och jag skulle resa mig för att gå mot kaffemaskinen. Det var bara det att det gick inte... Där var knäna igen, och jävlar vad ont jag hade. Så fort jag lade lite tyngd på dem skrek de ifrån och jag insåg att det skulle ta lång tid innan jag sprang igen.
Resten av dagen stapplade jag fram - i passgång! Eller ja, det såg ut som jag gjort i brallan i alla fall. Fick till och med åka hissen ner till plattformen på tunnelbanan när jag gick hem. Ni vet, den där som gamlingar och barnvagnar trängs i annars.
Smärtan satt i flera dagar. Kollade med Doktor Google, kunde det vara "iliotibial band syndrom"? Mailade naprapat-Peter, som av någon anledning inte rekommenderar Doktor Google, men svarade att "Dagens tips är att inte springa om det gör ont". Ett råd jag tänkte lyssna på.
Kunde inte träna, kunde inte springa. Kunde knappt gå. Så varför inte börja slarva med allt annat också? Den fredagen tryckte jag en burgare till lunch. Avslutade veckan med en AW. På lördagen mötte jag vänner på krogen. Det slutade med att jag argumenterade med bartendern - han måste ha gjort något fel, för jag kunde omöjligt ha druckit åtta öl! Han drog av ett par från notan, men nästa dag kändes kroppen precis som den borde förtjäna efter just åtta öl, och hela söndagen befann jag mig någonstans i gränslandet mellan sömn och vakenhet, mellan soffan och sängen.
Läste någon gång att det tar 21 dagar att ändra en vana, och jag hade ju känt att jag var på god väg. Men ingenstans står det hur lång tid det tar att falla tillbaka i gamla vanor. Det kan jag berätta nu: Det går direkt!
Efter helgen var i och för sig värken i knäna över, men plötsligt kände jag mig inte lika manad att göra naprapat-Peters och PT-Staffans övningar längre. Det var liksom mycket bekvämare att bara låta bli. Jag var fortfarande ganska duktig med näringsfysiolog-Marias kostråd, men det blev ändå mer av den dåliga maten och mindre av den bra. Jag var på väg utför, mot samma omotiverade latmask jag beskrev när den här artikelserien började.
Så, när jag skriver det här, är det något i mig som känner igen det här. Jomen, ur varenda historia jag nånsin fått berättad för mig, såklart. I varje hjältes resa (jag är hjälten alltså) måste det ju finnas motgångar. Den där stunden när allt hopp verkar förlorat. Ni vet, när man tror att E.T. är död, eller att Rocky är knockad och inte verkar kunna resa sig igen.
Sensmoralen i den här historien är, att oavsett hur allt detta kommer att sluta för mig, så är det inget konstigt om man hamnar i den här situationen. Man möter alltid motgångar, både i livet och i träning. Nu hoppas jag bara att det kommer att vända också, som i sagorna. Resa mig som Rocky, så att jag kan verka som en förebild för alla andra som hatar att träna men känner att de ändå borde.
Dags att komma ur sunken en gång för alla nu, kanske att jag redan har en "exit strategy" när jag tänker efter. Kolla in med mig om en vecka, då kan jag ha en nyhet som kanske kan vända allt...! Då kanske musiken börjar spela och flaggorna vaja. Och kanske står jag där till slut, på översta trappsteget med nävarna i luften. Jag känner det nu. Det här är inte slutet, det är bara början.
LÄS MER: Erics träningsresa del 6: Så är det att springa med löpcoach första gången
