Høsten 2011 ble Emma Bertilsson sjukskriven för sin kroniska ledsjukdom reumatism, men hittade en väg ut ur smärta och depression med hjälp av träning och löpning. I dag er hon triathlet och brinner för att hjälpa andra att förändra sina liv.
Karlstadsbon Emma Bertilsson, 27, er personlig trener, löpcoach, föreläsare och driver bloggen MarathonEmma der hon skriver om sin triathlonsatsning.
- Jag brinner för att hjälpa andra att göra en livsförändring, hitta sin lycka och nå sina mål. I dag lever jeg min dröm, gentemot vad jag gjorde för fyra år sedan. Nu finns det inga hinder för mig, livet är som en autobahn, säger hon.
Smittas av Emma Bertilssons träningsglädje och följ henne på Instagram @marathonemma! Foto: Instagram.com/marathonemma
Men for några år sedan såg Emma Bertilssons liv helt annorlunda ut. Sedan hon var liten har hon tampats med ledsmärtor. För sex år sedan inträffade en rad händelser i hennes liv som gjorde att hon slutade motionera.
- Da visste jeg ikke at det var treningen som holdt reumatismen i sjakk og som gjorde at jeg kunne håndtere smärtorna. Når jeg slutade röra på mig ökade smärtorna. Det gjorde at jeg tyckte synd på mig och åt på ett felaktigt sätt, något som gjorde smärtorna ännu värre.
Emma Bertilsson sökte hjälp hos läkare, men fick höra att hon var för ung att ha en reumatisk sjukdom. I stället gavs hon rådet att gå ned i vikt och fick smärtlindring utskriven. Vid hennes sista besök sa läkarna att de inte kunde göra något mer för henne och att smärtan var inbillad.
- Då gick allting under för mig. Jag kände att jag inte kunde ta hjälp av någon, att det var jag mot hela världen. 2011 var det så illa at jeg knappt klarade att ta mig upp ur sängen på morgonen eftersom jag var så stel. Jag hade 40 graders feber var och varannan dag och hade svårt att sova på nätterna på grund av smärtan. Det tärde mycket på psyket, en 22-åring ska inte ha en kropp som en tant. 
Emma Bertilsson år 2011, innan hon beslutade sig för att förändra sitt liv. Som mest vägde hon 135 kilo. Foto: Privat
Vändpunkten kom en dag i mataffären när Emma blev passerad av en pensionär med rullator som gick snabbare än henne. Da bestämde hon sig för att göra en förändring. Hon insåg att hennes problem brutit ut i samband med att hon slutade motionera och att hon borde börja träna igen. Emma fick också tid hos en ny läkare som konstaterade att hon hade en reumatisk sjukdom, sjukskrev henne och satte henne på en rehabiliteringsplan.
- Jag skulle få behandlingen inom tre månader men kände att jag inte kunde vänta så länge utan att jag blev tvungen att ta tag i det nu.
En morgon följde Emma med en kompis på spinning. Passet var en time långt och trots att Emma var helt otränad bet hon ihop och trampade på.
- Etteråt kände jag "Shit, vad bra att jag klarade det! Jag är inte värdelös!". Den känslan var fantastisk. Det gjorde ingenting at jeg låg däckad i feber och inflammationer dagen efter.
Emma fortsatte å gå på spinning tre ganger i uken og når vel behandlingen for sykdommen begynte hadde vi lyckats gå ner över tio kilo på egen hand. Med hjelp av medisinering, sjukgymnastik och terapi byggde hon långsamt upp sig till ett starkare jag och kände hur smärtorna avtog.- Jeg var livredd for hva som skulle skje når behandlingstiden var over. En kveld i februar fikk jeg et återfall med hetsätning och ville kompensera det på något sätt. Gymmet var ikke åpent så jeg tenkte at jeg skulle ta en powerwalk. Men jag bodde i ett område där jag kände mig otrygg så jag tänkte att jag skulle prova att jogga lite, för då hörde jag bara mitt eget flås och slapp inbilla mig att någon följde efter mig.
När Emma kom hem kollade hon mobilen och såg till sin förvåning att hon sprungit två kilometer.
- I min värld var det större chans att vinna en miljon på lotto än att jag skulle kunna ta ett löpsteg. Och där stod jag då och hade sprungit två kilometer. Jeg kände att det ville jag göra igen, och jag började drömma om att få en medalj.
Medaljdrömmen gjorde at Emma anmälde sig till Vårruset. Och tack vare vare rehabiliteringen, spinningen, ett löppass i veckan och en massa pannben sprang hon hela den fem kilometer långa distansen.
- Känslan var fantastisk. Inte minst för att jag sprang hela vägen utan också för att jag för att klarade av att vara i så stora folkmassor. Jeg kände att jag hade hittat min grej och att jag hade nått mitt mål med att ha en funktionell vardag där jag kunde sova, springa och möta människor och kunde börja jobba igen och leva ett normalt liv.
Men Emmas løparsatsning slutade inte där. Vårruset följdes av det millånga stadsloppet i Karlstad och året efter, 2013, sprang hon GöteborgsVarvet.
- 2014 sprang jeg mitt første maraton i Stockholm. Det tog 3 timmar och 50 minuter för mig och jag hann tänka väldigt mycket under den tiden. Bara tanken på att jag tre år tidigare knappt kunde ta mig upp ur sängen och att jag nu kunde göra det jag drömt om kändes fantastisk.
I somras genomförde Emma Bertilsson sin första triathlontävling Karlstad Triathlon, 400 meter simning, 2 mil cykel och 5 kilometer cykling. Foto: Instagram.com/marathonemma
Hva hände med din reumatisme?
- I början var det jättesvårt att hitta en balans hur mycket jag kunde belasta kroppen men när jag väl hittade den var det enkelt. Så lenge jeg holder meg i rörelse mår kroppen bra och jag behöver inte äta några mediciner. Jag har nästan aldrig symtom längre och när jag får ett skov nu pågår det bara mellan två och tre dagar. Förut kunde det hålla på i två, tre månader.
Hur mycket och vad tränar du i dag?
- Jeg trener mellom ni og 12 timer i uken, men det er veldig varierende trening. Anledningen til at jeg holder på med triatlon er at kroppen ikke skal overbelastes.
Hva har du for mål med treningen?
- I sommar ska jag cykla till Paris med team Rynkeby från Värmland till förmån för Barncancerfonden. Den 9. juli ger vi oss av og ska ta oss dit på under sju dagar, så det tränar jag mycket för nu. Neste år er mitt mål å gjennomføre en Ironman. Mitt livsmål er å springe 50 maratonløp før jeg dør. Jeg har 48 kvar. Målet med maratonloppen er å ta meg rundt og være like frisk når jeg går i mål som når jeg begynte.
I dag elsker Emma Bertilsson känslan av frihet som löpningen ger. "Jag uppskattar förmågan att kunna röra kroppen och att jag kan springa, eftersom jag inte kunde det förut. Har jeg hatt en hektisk dag på jobben løser jeg det gjennom å ta en joggetur og komme på bedre tanker", sier hon. Foto: Rebecca Hansson
