Att springa ett maraton utan minsta förberedelse gör rejält ont i kroppen, men med mycket pannben så klarar du av det - och får världens bästa känsla efteråt. Ida B Olsson har klarat av utmaningen.
Många säger att det krävs flera månader av förberedelse för att klara av ett maraton. Det stämmer inte, om du frågar PT:n Ida B Olsson. Hon bestämde sig spontant för att springa de 4,2 milen fyra dagar innan start - trots att hon bara sprungit 15 kilometer tidigare.Hur kom du på den här idén?
- Min man och jag satt i soffan och tittade på en evenemangskalender för vad som händer i Båstad för att hitta något roligt för barnen. Då såg vi att det var ett maraton som skulle gå av stapeln fyra dagar senare. Då slängde jag ur mig att vi borde springa det, och min man tyckte det lät som en kul idé. Direkt när jag hade sagt det så tänkte jag "Vad sa jag nu egentligen?" men jag tror att det mesta går om du bara vill. Det sitter i huvudet och ganska lite i kroppen, säger Ida B Olsson, som till vardags jobbar som PT och bloggar HÄR.
Hann ni med några förberedelser alls?
- När vi stod på startlinjen hade folk alla möjliga flashiga grejer, men vi hade bara slagit till på ett vätskebälte, Alvedon och Tigerbalsam. Det spöregnade och många hade avancerade kapuschonger medan vi bara hade vanliga vindjackor. Men vi tänkte att någon gång torkar vi och att vara blöt är inte så farligt så det är bara att köra.
Mitä sinulla oli äidille?
- Alla var väldigt taggade där inför start, men vårt mål var bara att ta oss runt, och det var tur det. Banan innehöll så sjukt mycket backar! Andra hade kanske cyklat banan tidigare eller åkt med bilen och kikat, men vi hade ingen aning om vad som komma skulle. Det enda jag visste var att jag skulle klara av det.
"Att ta sig över det här var som att bestiga ett berg när benen var trötta" berättar Ida B Olsson.
Hur kändes loppet i kroppen?
- Benen var trötta och efter ungefär halva sträckan började det göra lite ont. Flåset var ingen fara, jag kunde prata hela tiden, det som tar knäcken på en är smärtan i kroppen. Det gör ont överallt, rygg, mage, knän, höfter och allting annat, så egentligen handlar allt bara om att övervinna smärtan.
Vad var värst?
- På slutet kunde jag inte lyfta benen för det gjorde så ont och var så stel att jag fick komma på en ny springstil, för jag sköt fram höfterna och kastade fram benen. Att springa i sidled kändes omöjligt, och även att hoppa, så kom det en komocka sprang jag rakt i den. De skorna kommer jag inte använda mer, de har gjort sitt, haha.
Hur kändes kroppen efteråt?
- Mina knän svullnade upp och fötterna gjorde lite ont, annars var det mest träningsvärk. I överkroppen kände jag ingenting, jag gick faktiskt till gymmet bara två dagar senare.
Hur kändes det att komma i mål?
- Jag trodde inte jag skulle få så mycket känslor, men jag skrattade och grät samtidigt, kände eufori och stolthet. Än en gång bevisade jag för mig själv att jag klarar så mycket mer än jag tror. Det är så otroligt roligt att testa sina gränser!
Vem klarar av att springa en mara utan förberedelse, tror du?
- Vem som helst som har rätt inställning och en någorlunda vältränad kropp. Var inte pressad av någon tid eller någon annan och var inte rädd för att det ska göra ont, för det kommer det att göra.
Kan you till och med rekommendera det?
- Kyllä, se voi onnistua. Den där underbara euforin har hängt med sedan loppet. Jag tror att det du klarar av fysiskt stärker dig mentalt också. Lufsa lugnt och bestäm dig för att gå i mål - då kommer du klara det!
Lyckan efteråt!!!!
LÄS MER: Så klarar du av att springa ett maraton..
LÄS MER: Bästa tipsen inför maraton
